Förberedelser

Allt började med Ninas impulsköp av Landrovern våren 1999. Under sommaren samma år körde vi runt med den i Zimbabwe. Vi började drömma om en mycket längre resa. Hela vägen till Kenya? Eller varför inte Kap till Kairo?

I april 2000 stod det klart att Nina var gravid. Var vi tvungna att överge våra äventyrliga resplaner nu? Under en lång middag på en indisk restaurang i Johannesburg började vi skissa på våra framtidsplaner. Visst ska det gå att resa med ett litet barn, tyckte vi. (...)

Hösten 2000 flyttade vi hem till Stockholm och i november föddes Temba. Han var en frisk krabat, enkel att ha att göra med redan från början. Som skapt för att resa. Vi intensifierade våra förberedelser inför den planerade återfärden till Afrika i mars. Miljoner saker skulle fixas. Samtidigt hade vi ett nyfött barn att njuta av och jag jobbade hårt i mitt konsultjobb. (...)

Den 6 mars 2001 steg vi ombord på planet mot Afrika. Vi hade med oss 60 kilo bagage varav minst tre fjärdedelar var Tembas. Vi kände oss redo, men fjärilarna flög vilt omkring i våra magar.

Rwanda

Med macheten till hjälp pressade vi oss fram genom den täta vegetationen av bambu, träd och slingerväxter. Runt gruppen gick tio beväpnade vakter vars uppgift är att skydda turisterna från lokala banditer eller rebeller från Kongo. (...)

Vi vek av från stigen och började kravla oss fram genom snårskogen. Efter en stund hörde vi knak och brak. Adrenalinnivån steg ytterligare ett par snäpp . gorillorna var nära. (...)

Vi kravlade oss fram och kom snart ut i en glänta. En stor hanne, en silverrygg, kom plötsligt lufsande från vänster, men vände tillbaka när han såg oss sticka ut huvudena ur buskarna. Han blev nog lika överraskad som vi, men fann sig snabbt och började sin uppvisning i gorilliansk manlighet. Han for runt och grymtade, ruskade små träd, plattade till några buskar som kom i vägen, ryckte upp växter med rötterna och kastade dem omkring sig. Sedan ställde han sig på alla fyra och stirrade på oss. 200 kilo gorilla. (...)

Vi flyttade oss försiktigt bort från den ensamme hannen och såg snart resten av gruppen om totalt 12 gorillor. Vi stod och hukade oss bakom några buskar för att inte störa. Plötsligt brakade det till i buskaget bredvid Nina och mig och en gorillayngling kom lufsande bara en meter ifrån oss. Guiderna stelnade till och gav oss tecken att stå blickstilla. Men gorillan brydde sig inte alls om oss, utan gick fram till sina kamrater i gläntan och gav sig in i lekarna. (...)

Etiopien

Regnet vräkte ned och skymningen suddade ut konturerna. Vi letade desperat efter en plats att slå läger på innan det blev helt mörkt. Vägen liknade mest en gyttjig flod. Kanterna var så branta att vi inte kunde köra av vägen utan att riskera att välta. Inbillade jag mig? Eller var det verkligen möjligt att bilens vattentemperatur kunde stiga så snabbt? Nu var mätaren på väg in i varningsfältet.

En öronbedövande åskknall fick bilen att skaka. Landrovern hostade till och stannade. Blixtar lös upp det dramatiska landskapet och vi kunde se några hyddor längre fram. Nina tröstade Temba som var trött och märkte att stämningen var spänd. Jag slet av mig min smutsiga t-shirt och gav mig ut i ösregnet. En snabb titt under motorhuven visade att allt kylarvatten var borta.

Jag föll på knä i leran och fyllde en flaska med brunt regnvatten ur en pöl. Flaska efter flaska rann ned i kylaren. Några barn i trasor tittade storögt. De hade sökt skydd under ett litet träd tillsammans med sina getter. Efter flera försök startade motorn igen. Nina och jag utbytte lättade men nervösa blickar. Vi förstod båda två att något var allvarligt fel med bilen. Närmaste stad med en riktig verkstad låg minst fem dagars körning bort. Vi slog läger vid vägkanten en bit bort, mitt i lervällingen. Hungriga och utmattade kröp vi till kojs i tältet. Vi sov oroligt den natten. Var detta slutet? (...)